Målande

När jag var 21 år kom jag in på en konstutbildning på en folkhögskola. På schemat stod måleri, kroki och foto, typ hela dagarna. Det var ett intressant år kan man säga. Många roliga, intressanta, konstiga personligheter. Och väldigt intensivt känslomässigt, kommer jag ihåg att jag tyckte då. När året var över tyckte jag att det var så skönt att ingå i mer normala sammanhang.

Sedan dess har jag ganska svårt för flum och excentriska personer. Det känns som att det bara är ett spel. De vill förmedla ett djup, men det är egentligen bara yta. Men själva målandet är en skön aktivitet, som egentligen inte kräver något flum. Tyvärr har det inte blivit mycket tid över till penslarna sen kottarna kom. Men det kanske blir bättre med den saken när vi flyttar och jag inte måste styra upp ett helt hus!