Bokstavligt talat

När min kompis E var här förra veckan med sina två småttingar högg lilla glada bebisen min Iphone direkt. Han visste precis hur han skulle hantera prylen trots att han bara är sex månader gammal. Det är ju ganska sjukt hur mycket som hänt sedan vi trettio-nånting var små.

Jag känner mig som en riktig oldie när jag tänker på att jag satt uppe på nätterna och knappade på min billiga skrivmaskin i de tidiga tonåren. Och oj vad jag skrev. Det började med noveller om amerikanska ungdomar som hette Joe och Danny och andra med namn från New Kids On The Block. Jag fortsatte med mörk poesi om yta och falskhet och avrundade min skrivande karriär med punktexter om Lasse som knarkade och dog.

Jag vet inte riktigt var min skrivmaskin tog vägen. Kanske lika bra det, för jag kommer ihåg att tangenterna var så tröga att jag fick blåsor på fingrarna. Men det var ändå något härligt med det. Och är det inte lite nyttigt ändå att ha varit med om att få sitta och dutta tippex och skriva om en hel sida för det blev fel? Tänk våra kottar idag som är vana vid pekskärmar och att allt är interaktivt. De blir ju apförbannade när de inte kan kommunicera med teven och står där och trycker och sveper och inget händer. Kanske Apple rent av uppfostrar en generation barn som inte får något tålamod och bara står där och sveper i  luften när de stöter på  problem. Fast det är nog bara jag som faktiskt blivit en gamling på riktigt, som inte bara har varit med på skrivmaskinens tid, utan också nu förfasar mig över dagens barn och ny teknik.