Igår hände en väldigt märklig grej. Jag stängde in mig i vårt gästrum för att prata med min chef som väntade i luren. Det var runt läggning och ganska livat så jag behövde lite space så att säga. Jag tänkte inte på att tända lampan utan satt i mörkret på sängen, precis vid fönstret och stirrade ut. Rätt som det var står en tant i huset mittemot och tokvinkar. Jag hade inte tänkt på henne innan, det var inte så att jag satt och spanande. Jag pratade ju om viktiga saker och tänkte inte på var jag tittade överhuvudtaget. Hon fortsatte vinka i större och större rörelser, i säkert tre minuter. Tre minuter är väldigt lång tid i vinktid faktiskt.
Jag insåg att jag måste sett helt och hållet tokig ut. Jag satt där i mörkret och glodde rakt in i hennes kök där hon stod och plockade. Jag fortsatte kallt att stirra rakt fram och pratade vidare utan att låtsas om hennes ivrigt flaxande armar.
Tur att jag inte dök ner eller så, då hade det ju blivit ännu värre. Nu är jag mest orolig inför våren då våra vägar kanske möts på gården. Tyvärr har jag också gjort min man nervös, han misstänker att hon kommer tro att det är han som är fönstertittaren i mörkret. Fortsättning följer...
3 kommentarer:
Hahaha... sjukt!
Nej men så knasigt! Vad menade hon? Att du skulle sluta titta? Men så gör man väl inte? Hur nära hennes fönster var du egentligen?
Nej, det känns som ett mycket knasigt beteende! Hon såg ganska ivrig och lite glad ut, så hon kanske ville spexa med fönstertittaren. Det är en gård emellan, så typ 20 meter. Alltså, det såg väl konstigt ut när jag satt och stirrade i ett mörkt rum men ändå. Tänk om jag satt där och grät eller lekte kurra gömma - eller bara pratade i telefon helt enkelt :)
Skicka en kommentar