Idag på väg hem passerade jag en mindre bilolycka. När jag körde förbi poliserna på platsen tänkte jag på att jag verkligen älskar poliser. Jag skulle nog passa bra som polis eftersom jag även älskar ordning och reda. Men det skulle aldrig gå, för poliserna är ju mina idoler, jag skulle bli alldeles för nervös om jag dagligen omgavs av dessa bärare av lagen.
Ett annat yrkesfolk som imponerar på mig är läkare, men så är det väl för de flesta. De där läkarna tycks ju ha svar på allt och verkar himlans smarta. Men sen finns det två yrkesgrupper som skrämmer mig lite – psykologer och fotografer. Det kan tyckas att de har lite gemensamt, men det finns något som förenar dem. Dessa människor kan se saker hos en själv som man själv inte vet om. De synar, bedömer och analyserar. Visserligen på olika nivåer och plan, men precis lika jobbigt. Det är det där med att betrakta i det tysta som känns otäckt. Då blir jag nervös och pladdrig och då betraktar de ännu mer och ännu tystare. Är det bara jag eller är det normalt? Kanske dags ringa den där psykologen?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar