Älta lite till bara

Jag kan inte riktigt släppa det här med vår bil. Den nygamla alltså. Igår frågade min man mig vad jag tyckte om första dagen med Forden. På plussidan ligger stereon som funkar helt okej. Minuskontot är lite större, den är plastig, saknar multifunktionsratt, klimatanläggning och luktar hasch. Men det kan man ju leva med antar jag. Just lukten vädras väl ur med tiden eller så vänjer sig hela familjen snabbt kanske?
Att jag är lite tjatig om det här med bilen beror nog på att jag alltid älskat bilar helt enkelt. Min första bil var en blå liten glassbil i plast, som jag i ettan skänkte till en afrikansk by, genom ett projekt i skolan. När jag under ungefär samma tidsperiod reste till Frankrike om somrarna spenderade jag och pappa mycket tid på vägarna. Ibland åkte vi genom Paris på hans motorcykel, men mest blev det ändå bilen. Han hade ofta en ny när jag kom, det kunde vara en liten Renault eller en gammal Buick. Med den kunde vi bila till Rivieran eller Normandie till exempel. Då, när vi åkte och åkte satt jag ofta och kom på egna små lekar, en av dem resulterade i att jag lärde mig känna igen varenda bilmärke. Så det är väl dessa somrar som gjort mig lite besatt helt enkelt. För att väga upp för det här miljöfientliga intresset så kan jag i alla fall säga att det är en miljöbil vi har köpt. Alltså en till grej att lägga till på pluskontot!