Ikväll...

tittar jag på Top model Sverige. Det är så väldigt pinsamt, var man så där blåst när man var 19 år? Antagligen var det så, skönt att det inte finns dokumenterat nånstans i alla fall. Det där falska självförtroendet som man var fylld av, vad handlar det om? Är det en ofrånkomlig ingrediens i människans utveckling kanske? När vi är små barn tror vi att vi klarar vad som helst, som unga vuxna låtsas vi att vi klarar vad som helst och sen, ja hur blir det sen? Ibland hör man folk säga att det är så skönt att bli äldre och få barn. Då mognar man och får en riktigt skön självkänsla och skinn på näsan. Jag kan inte påstå att jag nått ett inre lugn sen jag fick mina barn, jag väntar fortfarande på den där uppenbarelsen. Fast det kanske kommer smygande utan att jag märker det? Jag kan i alla fall glädja mig med att jag har kommit ganska långt från den där odrägliga tonåringen, bara det är ju fantastiskt när jag tänker efter.