Blåljus

Jag har nästan alltid diggat polisen. Jag gillar ordning och reda, och att hålla koll på folk. De flesta barn kommer in i en period, när de är runt fyra år, som innebär att de tycker det är viktigt med regler, de blir minipoliser mot alla i sin omgivning. Man kan säga att jag aldrig tog mig ur den fasen.

Igår pratade vi om det, min man och jag. Vi kom in på ämnet när vi pratade om 112 av någon anledning. Jag sa att jag ringer dit en gång varje år. Eftersom min snubbe inte trodde på mig började jag tänka tillbaka och det stämmer verkligen. Det har varit någon brand, någon som suttit och sovit i en biltunnel eller några småungar som gått omkring och skrämts i rånarluvor. Det är då jag blir den goda medborgaren (eller skvallerbyttan) och ringer till statens beskyddare!

Ibland tänker jag att jag valt fel yrke, att jag borde blivit polis, på riktigt. Men så kommer jag alltid att tänka på mina motionsrundor och ångrar mig.