Kotlettchocken

Idag åkte jag till ett köpcentrum efter jobbet. Innan jag åkte dit såg jag framför mig hur jag skulle fynda lite allt möjligt och få härlig egentid. Men väl där stressade jag runt, blev svettig och hittade inte mycket alls. Men nu till det värsta: Jag sprang in i ett provrum, provade tajta jeans och förfärades över att mina ben såg ut som bleka fläskkotletter i provrumsljuset.

Jag gick ut från butiken, smått skärrad och tänkte på att alla andra såg så lugna ut. Men så kom jag på att jag antagligen också gav sken av att allt var precis som vanligt. Jag lyfte blicken och tittade in i en annan shoppares ögon och tänkte, att nu har du och jag precis varit och provat kläder på varsitt håll i hemsk belysning, blivit chockade och nedslagna, men ändå går vi här tappra och håller masken för varandra.

För visst är det så, att de flesta av oss tycker att den där belysningen är ganska hemsk? Den är ju inte så bra på att lyfta fram våra positiva sidor om vi säger så, men ändå får den vara kvar år efter år och bara fortsätta att trycka ner oss. Fast det kanske är för att vi kniper igen, håller masken och fortsätter vår väg ut ur butiken med god min.