Torsdag, det nya fredag

Jag har på senare tid kommit att älska torsdagar på samma sätt som fredagarna. Det som har höjt torsdagens värde är att jag har grymt bra jobbtider vissa fredagar, de är så bra att fredagen ibland är snarlik lördagen. Sen har vi Revenge, otroligt schysst torsdagsserie! För längesen, när jag var tonåring var det Rederiet som gjorde torsdagskvällen. Efter Rederiets fall blev torsdagarna aldrig riktigt bra igen, tills nu då.

En ledsam dag

En vår för längesen var jag lite uttråkad och funderade på att antingen piffa upp livet med en motorbåt eller en resa till Barcelona. Istället blev det otippat en hund från de spanska gatorna som fick ta flyget och flytta hem till oss. Dolly fick hon heta, hon var en fantastiskt fin jakthund som dök ner hos oss som ett bombnedslag. Inte ett bombnedslag av sådan sort som Dolly Parton, utan mer som en bomb, helt enkelt. Hon åt upp allt i sin väg, sprang in i det mesta och försökte rymma så ofta hon fick chansen. Vi gick säkert på fem hundkurser det första året, anlitade en djurpratare och en hundpsykolog. Jag började umgås med helt slumpvis utvalda människor i parken, det enda kriteriet var att de skulle ha en hund som Dolly tyckte var rolig att rejsa runt, runt med. Vår fina men vilda hund lugnade ner sig och charmade alla i sin väg. Hon var ständigt positiv och alltid nyfiken. Man kunde lära henne alla tricks i världen eftersom hon älskade godis och lätt kunde mutas till det mesta. Hennes ätglädje resulterade tyvärr också i att allt möjligt kunde komma att kräkas upp på mattan hemma. Allt från 20 kilo kattmat till 40 liter hästbajs, ibland också en plastpåse eller två.

Efter fem år tillsammans fick jag reda på att jag är allergisk mot hund. Mina astmalungor var tydligen i samma skick som hos en gammal pensionär. Det var dags för Dolly att flytta tyckte läkaren. Eftersom jag är lätt hypokondrisk lydde jag denna läkare och övertygade min gråtande man om att vi var tvungna att hitta ett nytt hem till vår söta byracka. Då dök ett par jobbekanta upp som nyss blivit pensionärer och bodde ute i skogen. Det perfekta hemmet förstod vi direkt! Dollsan fick flytta igen och bli skogshund med människor som var hemma hela dagarna. Livet lekte och vi hälsade på då och då. Tills idag, två år senare. Idag hittades cancer i den fina hundkroppen och det var inte mycket mer att göra än att säga hej då. Och det är just det jag har sysslat med stora delar av denna dag, nu är lidandet över och vår fina, roliga, påhittiga, smarta och snabba hund har fått flytta ännu en gång. Vila i frid Dolly, vi kommer alltid sakna dig.

Soppdags

Jag tänkte göra en riktig hälsokur till middag idag och så fick det bli. Jag lät en potatis- och purjolöksoppa puttra på spisen medan en plåt med vitlöksbröd fick bli grillade i ugnen. Här är mitt recept:
5 skalade och skivade potatisar
1 skivad purjolök
Smör
3 msk grädde
2 buljongtärningar
1 l vatten
Salt och peppar
Stek purjo och potatis i smör i en gryta, bara lite utan att få färg. Sen i med vatten och buljong (kyckling eller grönsak går bra), koka i en kvart. Ta bort från spisen, i med grädde, salt och peppar. Mixa i grytan med stavmixer eller nöj dig med att vispa. Nu är den slät och fluffig och redo att sörplas upp. Vid det här laget är också vitlöksbröden färdiga, så här gjordes de:
Ta så många formfranska-skivor du vill och lägg på en plåt. Gegga ihop smör, pressad vitlök och persilja i en skål. Bred ut smöret på mackorna och kör in dem i ugnen. Ugnen ska vara på grill, 200 grader. Du ser när de är klara. Skär dem i trianglar och servera med soppan. Gott!

Fröken duktig?

Idag vaknade jag efter klockan nio, med extremt dåligt samvete. Jag hade sovit för länge och säkert missat massor av viktiga saker. Jag fick verkligen intala mig själv om att jag är sjuk och att det bara är bra att vila. Det händer liksom inte så mycket mer än tv i soffan idag heller. Jag vet inte vad det är med mig, men jag känner att jag alltid måste göra saker. Om jag inte producerar är jag lat och det är ju inte hälsosamt. Men det kan å andra sidan inte vara nyttigt att alltid vara aktivt, så jag ska verkligen försöka sluta med detta dåliga samvete.

Jag har aldrig känt mig som en fröken duktig, ni vet den där klassiska kvinnofällan där tjejer alltid ska slå knut på sig själv för att prestera bra på alla plan. Jag har alltid kört på mottot "gör aldrig mer än du behöver", men det är nog snarare för att hinna så mycket som möjligt på så lite tid som möjligt, än för att vara cool och tillbakalutad. Jag kanske är just en fröken duktig utan att ha märkt det själv? Det måste jag sluta med genast, nu ska jag kolla Stylisterna utan minsta dåliga samvete.

Nu gör jag slut...

med dig kära vinter. Det har varit en jobbig tid utan värme och passion. Jag är ledsen, men nu är det över. Synd bara att du är så dålig på att ta ett nej och kommer hänga utanför min dörr i minst en månad till. Jag tröstar mig med att spana på dessa våriga kläder hos Asos, kanske jag lyckas skrämma iväg dig.

Jag och min tv

Efter mötet idag slirade jag direkt hem på de hala vägarna. När jag hade parkerat bilen kröp jag upp för trapporna och la mig darrande i soffan. Nej, så illa var det inte, men nästan. Sen kollade jag på tv exakt hela dagen. Jag tänkte ge er en högst personlig recension, eftersom min dag inte har innehållit mycket mer än detta.

Repris av Melodifestivalen: Inte så bra låtar, men Loreens framträdande var bra. Och den där handen på rumpan, det var väl inte sååå farligt? Flinck är ju inte fräsch på något sätt, men jag tycker inte att han såg speciellt nedlåtande och förtryckande ut när han gjorde det.

Kardashians: Jag har aldrig satt mig in i den där familjen, men jag gillar ju dokumentära såpor så denna lät jag ögonen vila på. Det var inte jättebra, men lite roligt med pappans åldersångest. Han hade uppspärrade ögon som inte kunde blinka och bjöd hem tjugoåriga killar på öl och pizza.

Ellen Degeneres: Det satt ett snubbe i en fåtölj och pratade om någon sport. Sen somnade jag.

Ett program om brittiska par som letade hus i Spanien: De gick från hus till hus och utbrast hur fint allt var. Husen såg ut som skit, allt var galet fult och äckligt helt enkelt. Men det är tur att det finns de som kan förvalta allt det fula också.

Christine: Älskar den serien, men har inte sett alla avsnitt. Måste nog köpa boxen!

OC: Åh, min älskling (speciellt Seth Cohen) när den rullade. Fast sista säsongen var skum, det var synd.

En dokumentär på SVT: Den handlade om en tant som blev bortadopterad som barn och till slut upptäckte att hennes riktiga pappa var en känd countrystjärna. Jag tror att hon fick lägga vantarna på en hel massa pengar, men just då var middagen klar så det hann jag inte se. Annars var det ett mycket intressant program. Fast hela dokumentären var uppbyggd av efterkonstruktioner. Det känns alltid lite som en billig Hallmarkproduktion då. Men det kan vara lite trevligt ibland det med.

Turn me on

Jag är fortfarande sjuk men måste in på ett möte. Jag försöker komma upp ur sängen med dessa sjukt sköna beats.
http://open.spotify.com/track/39w8X3cyEiM4uxObz55Qm5